Mina rötters rötter....

Wreta gästgiveri anno 1699.

Har befunnit mig med familj på Wreta gård denna helg. Långt bort från buller och stök. Insupit atmosfär från sent 1600-tal. Fantastiska dekor målningar på väggar och tak. Suttit i möbler med ålderns tand och vandrat på vackra trätiljor med blicken fäst mot tjusiga oljemålningar. Fascinationen som varit på topp är det fantastiska lugn vi känt här och hur man bara landande så fort man klev ur bilen, det var som att hitta hem. Kameran åkte upp med detsamma på väg från bilen, i små duggande regn knäppte jag av bild efter bild, dock utan stativ men det får duga. Trodde inte jag skulle hinna ta kort men det var oundvikligt!

Återkommer längre ner om mina rötters rötters....

Sober miljö i färgen grå i sann 1700-tals anda med svart som accent!

Har nu tankat inspirations nerven och sått miljoner fröer i tanken!

Trappen leder upp till spännande rum i fil.

Det finns så mycket fina möbler här att titta på och var vrå har sitt blickfång.

Titta på dekormålningarna, speciellt på det 3 dimensionella cirklarna som bård vid takvinkeln.

Målningen låter sig fångas av ljuset som strilar genom fönstret ovan.

Den härliga stolen med oxfärgad dyna och röksvarta karmar går i färgharmoni med en bit dekormålad vägg i vackraste rosmotivet, så smakfullt!

Mina rötters rötter...

Vid sekelskiftet så var denna gård en arbetsplats för min lilla mormors mamma Annas föräldrar. Anna har växt upp på denna gård i ett torp som tillhörde Wreta gästgiveri. Anna, dotter till Teodor som arbetade med att vara hästkarl på Wreta gården. Hennes mor Mathilda var mjölkpiga på gården och dessa slet för brödfödan som statare åt Wretas dåtidens godsägare. På Wreta så läste Anna sin konfermand hos prästen tillsammans med sonen på gården. När det kom hem fick sonen varm mjölk och nybakta bullar och Anna fick dricka skummjölk och ta grishinkarna. I deras torp hängde matgrytan i en krok över spisen, fattiga så det skrek om det. Värre blev det.... 1910 Så dog Teodor i sitt hem, han hade ätit plommon av gårdens plommonträd och råkade svälja kärnorna, i tarmvred passerade han livets slut.

Här råder harmoni, det känns!

Tanken för mig till sekelskiftet, då Anna sprungit på samma knastriga grus som jag och mina små flickor gjorde alldeles nyss... Trots det arma livet det hade här som statare så klarade sig lilla Anna i väl behåll, gifte sig med Rudolf Valentino och födde min lilla mormor Ulla. 

Jag är så glad att vi varit här och jag kan varmt rekommendera Wreta gästgiveri till alla möjliga sällskap och konstellationer som vill finna lugnet och äta gott, se på vackra miljöer och bara njuta av här och nu!!!